HUR ÄR DET ATT VARA UPPFINNARE?

Hur är det att vara uppfinnare? Mina erfarenheter.

Varför började jag tänka ut hur metoder och tekniska lösningar kunde göras bättre vet jag inte. Kan vara så, att vissa är genetiskt lagda åt det hållet.

En uppfinnare är ofta en lite ’udda’ människa och gjorda personlighetstester stöder påståendet. Ett karaktärsdrag är optimism. Om optimismen blir euforisk tappar uppfinnaren verklighetsperspektivet och kan lägga ner hur mycket pengar som helst på uppfinningen som han blint tror på. Verkligheten blir drömmar…

I Domnarvets järnverk fanns en Förslagskommitte bestående av 6 – jag tror – heltidsanställda med vilka jag hade en del att göra med. Då på 70 – talet var verket arbetsplatsen för 6 000 anställda. Där jobbades kontinuerlig 4-skift i stålverket med de gamla skifttiderna som de yngre hatade. Fm-skiftet som var det mest motbjudande började klockan fyra på morgonen. På fm – skiftet blev det inte mycket förslag eller nytänkande beroende på hjärnans slöhet. Men under em-skiftet från 12 – 20 var alla mera på alerten och gladare. Det inverkade också på antalet inlämnade förslag vilka ändå inte var många beroende på, att inlämnade förslag belönades dåligt och verksamheten inte var tydlig eller väl organiserad.

I stålverket fanns två 100-tons elektrostålugnar av Demags tillverkning. Smältmetoden var basisk därför var den eldfasta infodringen murad med basisk tegel. Efter 20 – 30 smältor blev det nödvändigt att laga väggen där slaggen hade gröpt ur en del av teglet. Det gjordes med en avlagningssnurra som fylldes med asfaltblandad dolomit. På grund av hettan inne i ugnen kärvade den roterande slungan rätt ofta. Så mitt första förslag där var, att montera en ordentlig smörjkopp för olja inne i slungan. Det visade sig fungera väl – men belöningen var skrattretande – ett pannunderlägg. Klart är, att det knappt lönade sig att bry sig om att tänka ut några förbättringar eftersom belöningarna aldrig motsvarade besväret med tankearbetet. Det färdiga stålet som hade en temperatur på 1 620 grader hälldes från stålugnen i skänkar vilka rymde 100 ton. I botten fanns ett tapphål som stängdes med en lång stång murad av eldfast rörtegel. När stången – som löpte genom smältan – lyftes öppnades tapphålet så att stålet rann ut i gjutkokiller. Men ofta förekom rakgång när det inte gick att stänga tapphålet då teglet i stången gick sönder. En gång rann 50 ton färdigt stål ner i nödgropen – en förlust på några miljoner!

Sedan kom jag på en ide! Varför inte ha en roterande eldfast skiva med fyra hål UNDER skänken. Skivan skulle manövreras med en lång spak av dem som skötte gjutningen. Jag lade ner mycket tid att tänka på tanken och gjorde skisser vilka lämnades till Förslagskommitten i vanlig ordning. Så, en dag kom några kommittegubbar för att prata om förslaget. De ansåg, att det inte gick att genomföra rent tekniskt och det skulle inte hålla, och så vidare. Alla i den kommittén var gamla Domnarvsarbetare och kunde inte tänka sig något bättre än den gamla staken. Förslaget avslogs alltså som varande orealistisk. I min naivitet och okunskap accepterade jag deras bedömning och tänkte inte mera på det…

En dag två år senare när jag kom till eftermiddagsskiftet var några reparatörer sysselsatta med att dra hydraulledningar vilka gick ner till gjuthallen. Jag frågade dem varför de monterade ledningarna? ”Ledningarna är till för en ny typ av avstängare för skänkar”, svarade de. Jag insåg, att det måste vara något liknande mitt gamla förslag. Det var det också med den skillnaden att skivan med ett hål inte snurrade utan gick fram och tillbaka i en gejder. På anordningen fanns fabrikens namn: Interstop från Schweiz. De hade givetvis patentskyddad den i många industriländer. Senare förbättrade Interstop sin anordning så, att den blev lika som den som jag en gång hade lämnat in till Förslagskommitten! Det var det! Jag förbannade min egen brist på tro till förslagets framtida potential. Dessa inkompetenta utan teknisk fantasi och utbildning fick mig att ignorera förslaget, så jag lade inte mera tid på den senare. Efter deras avslag var jag fri och kunde ha sökt patent! Varför trodde jag inte på egna lösningar och på min förmåga till nytänkande i att lösa detta stora problem med läckande skänkar. All eldfast tegel fanns tillgänglig på marknaden som behövdes… Att göra en test hade varit enkelt trots allt… Klart, att jag borde patentskyddad – men först utvecklat förslaget innan ansökan till patent – men jag visste inte bättre då…

Jag tog tjänsteledigt och ökade kunskaperna inom metallurgi i Filipstad och Borlänge under 4½ år och återvände sedan till stålverket. Under den tiden kom en ny tanke…

Elektrostålugnarna drevs med ström som leddes ner i smältan via tre grafitelektroder. Dessa hade en diameter på 60 cm och längd på 6 m. Varje dag lyftes minst en elektrod från ugnen för att skarvas med en ny bit på 2 m. Den som kopplade elektroden till traverskroken utsattes för hetta, rök och damm – mycket ohälsosamt och otrevligt. Detta blev orsaken till, att jag började fundera på automatiska självkopplande lyftkrokar. Tillverkning av en modell i trä och plåt började i vedboden och hos en plåtslagare. Eftersom jag i likhet med andra uppfinnare saknade egna nödvändiga maskiner och lokaler blev det många besök hos andra runtom i Borlänge. En lyftögla lånades från stålverket för att prova modellen på. Sedan reste jag till STU i Stockholm och presenterade modellen och dess funktion i avsikt att få ekonomiskt stöd. Tjänstemannen på STU hälsade välkommen ute på trappan. Han var imponerande informell, hade influensa och var lätt att prata med. Där på gården pratade jag varmt för de stora behoven och den oändliga framtida marknaden för automatkroken. Ja, ja, sade han, jag förstår. Han gav en ansökningsblankett: Fyll i den först så får du hjälp – lovade han. Blanketten fylldes i – men med alldeles för snålt tilltaget belopp. Jag kände en viss rädsla för, att om jag ansökte för mycket pengar skulle ärendet avslås. Senare blev nya ansökningar för mera pengar nödvändigt. De anslog de begärda pengarna för tillverkning av en prototyp samt för patentansökan i Sverige och USA för detta – mig veterligen - världens första helautomatiska lyftkrok. Men detta var bara början i en lång serie av fram- och motgångar, många tankar kring konstruktionen och många resor till verkstäder i trakten. En period då jag mest gömde mig i källaren med mina tankar som sällskap i det hus familjen hade köpt i Kvarnsveden.

Nu slog en annan tanke på enklare konstruktion rot. Med den skulle man kunna resa upp liggande föremål också, vilket var en annan fördel. Jag såg en bild i mitt inre hur den skulle göras. Arbetet med den tog närapå all tid och familjen blev säkert lidande av mina egoistiska tankar kring denna andra krokuppfinning. Nya ansökningar om anslag från STU och Utvecklingsfonden i Falun. Utvecklingsfondens kamrer räknade på sin räknemaskin alla utgifter som jag behövde. Remsan var snart närapå en meter lång och jag började tröttna på hans frågor om exakta summor för varje detalj och varje verktyg vilket var omöjligt att beräkna så noga som han verkade kräva. Men drömmen om framgång gav uthållighet. Till slut blev det 80 000 kr. från Utvecklingsfonden samt lika mycket från PK – banken som checkkredit med 14 % i ränta – men då var hela räntekostnaden avdragsgill i skattedeklarationen. Banken tyckte, att summan var alldeles för liten och skulle gärna ha lånat mig tio gånger mer – och förlängt skorstenen på huset… Det var då, när de spred pengar helt ohämmat på de mest stolliga projekt. Ett exempel var när de gav mångmiljonlån till affärsiden att sälja engelska dyra lyxbilar i en småstad som Borlänge där de flesta arbetade i järnverket och hade inte råd att ens drömma om en Jaguar eller Bentley. Bankens dröm var att deras pengar skulle generera ännu mera pengar.

Delar till prototypen tillverkades i Ljungby Stålgjuteri vilket var ett misstag och kostade mycket pengar i onödan. Delarna skulle blivit billigare om jag beställt dem utskurna i plåt.

Utvecklingsfonden var bra på många sätt. De ordnade kurser och hjälpte uppfinnare att vara med på mässor. Kursen i affärsteknik lärde oss att tyda kroppsspråket hos en kund om denne var ivrig eller ointresserad. Ett säkert tecken var om han lutade sig framåt med armbågarna på bordet. Utvecklingsfonden hade ett stort monter i Älvsjö där jag fick vara med och visa min automatkrok. Konkurrenten Gunnebos ingenjörer kom fram för att titta på kroken – men hade inga kommentarer eller visade något intresse. De tittade på mig och kroken – mest på mig.

Ortstidningen slog upp en hel första sida om Antbackes automatiska lyftkrok – den första i världen. Detta gav många kontakter till andra uppfinnare vilka sökte upp mig för att visa vad de hade. En äldre man kom från Uppsala med sin s.k. traktorkrok som hade kostat honom väldigt mycket. Hans grävmaskinsfirma var nära konkurs och frun var nära ett nervöst sammanbrott – berättade han öppenhjärtigt för mig. Hans krok var väldigt invecklat och dessutom fanns sådana redan förut på marknaden. Jag försökte säga sanningen så milt som möjligt och bad honom att besöka en tillverkare i Småland vilket han också gjorde. De visade sin egen variant som var mycket bättre, billigare och fanns redan i produktion. Där fick han bryska besked att ge upp sin krok som hade kostat honom åtminstone en grävmaskin. Detta var ett svårt besked för honom. Han såg kroken som ett livsverk med stora falska förhoppningar om kommande succé som aldrig kom. Av 100 uppfinningar är det bara en enda som lyckas så väl, att den accepteras av marknaden.                                                                                                   En uppfinnare är sällan kunnig i marknadsföring. Det var bra, att STU hade en egen tidning som nådde ända till Japan där affärsagenten Olle Bröms läste om min krok. Några månader senare kom Mr. Nakashima från Martec KK hem till oss tillsammans med agenten. Han fick se kroken i arbete och beställde flera stycken att börja med. Nästa sommar kom Nakashima åter hem till oss. Olle Bröms sade, att Gunnebo försökte övertala Nakashima att inte köpa Antbackes krokar därför att deras egen konstruktion snart skulle vara helt färdig – men Nakashima gjorde ändå en beställning. Det visade sig, att Gunnebos ”krok” bara kunde koppla en kula liknande dragkulan i ett fordon och kostade över 20 000 kr.

Efter något år frågade jag mig, om jag hade valt rätt mellan dessa två krokar? Samtidigt började jag inse, att jag var en förlorare – ingen annan. Hade jag satsat på fel krok? Den första hade sina klara fördelar i att den var enklare för traversföraren att hantera, men skulle blivit dyrare. Borde kanske satsat på båda – men nu var pengarna slut och banken började knorra. Den hade fått en ny direktör som ville göra karriär. Sedan gick det som det brukar gå för många uppfinnare – i mitt fall konkurs på bankens begäran. Lokaltidningen ville ha en kommentar från mig, men med hänsyn till familjen avböjde jag och förbjöd dem att skriva något om ’den första automatiska kroken i världen’!

En uppfinnares stig är mestadels en snårig uppförsbacke full med tistlar. När han nått toppen ser han bara tomhet…

Men detta var länge sedan. Jag har återhämtat mig liksom familjen. Har inte blivit rikare på pengar – men på erfarenheter av vilka jag kan dela med mig till andra…

Kauko Antbacke