HÖGMOD GÅR FÖRE FALL, DEL 2

United Arab Republic

De dödas stad

 

Högmod går före fall.

Del 2.

Så äntligen var jag där som jag hade hört och läst om. Det var den jättelika pyramiden utanför Kairo. På avstånd och fotografier såg det ut som små trappsteg av huggna rektangulära stenar vilka verkade bekväma att klättra på. Men, sanningen var den, att stenarna var ofantligt stora och inte alls som intrycket från fotografier gav.

Innan hade vi varit i ”De dödas stad” som med jämna mellanrum begravs av sandstormar från Sahara öknen. Innevånarna gräver fram sina hus och begraver de döda vid husgrunden och så fortsätter livet tills nästa storm. Alldeles utanför Kairo i öknen åkte vi förbi enorma mängder ryska pansarvagnar som Nasser hade lagrat upp inför ett nära förestående anfall mot Israel. Nasser var också den drivande kraften bakom UAR som var en sammanslutning av Egypten, Syrien och Libyen. Den pakten var riktat mot Israel.

Men vi alla vet hur det sedan slutade – som vanligt…

Men nu stod jag där vid Cheops-pyramiden och den stora sfinxen i sällskap med några andra turister. Efter försök att klättra på pyramiden riktades intresset mot några araber vilka hyrde ut sina hästar till turister. Jag gick fram till den närmaste hästnasaren och frågade vad det kostade att rida på hans fina hästar? Han drog till med ett orimligt pris varpå jag på dålig engelska sade åt honom att behålla sina hästar och att ge dem mera mat. Han gick efter mig och sänkte priset till hälften – från tio £ till fem £. Jag fortsatte att visa ointresse så han sänkte ytterliga till fyra £. Priset var acceptabelt att hyra en häst för en timme.

”Önskar herrn en vild eller tam?”

”Vild givetvis – jag måste ha en häst som kan springa och som det är lite fart på! Dina hästar ser ju halvdöda ut!” sade jag ironiskt och förolämpande. Drivkraften till min överlägsna attityd var en falsk känsla av makt grundad på att jag var en rik västerlänning. Men araben lät sig inte bekomma av mitt högmodiga svar. Ville även visa de andra turister hur styv och mästerlig ryttare jag var. Hade dock glömt en avgörande sak: Hade bara förr ridit någon gång på jättelugna kraftiga arbetshästar. Men, som vanligt ville jag visa att jag är bäääst! (Vilket alltid har misslyckats)

”Det här är den bästa som jag just nu har.” Han ledde fram en häst som verkade ogilla min närvaro. Hästen blängde ilsket. Detta borde väckt onda aningar – men högmodet förblindar omdömet.

Så det var bara att sätta igång och visa araberna och hästen vem som var vem.

Ena foten i stigbygeln och just som jag skulle proffsigt och elegant svinga upp på hästens rygg drog kusen iväg som en av Nassers raketer ut mot Sahara. Jag fick grepp om halsen där jag släpade med under några sekunder och vrålade i hästens öra ptroo – stop upprepade gånger. Tömmarna fastnade i ena armhålan. Hästen förstod nog bara arabiska så den ökade farten tills jag tappade greppet om halsen och föll ner i ökensanden. Den sprang uppenbart skadeglad tillbaka till araben och jag gick efter och dammade av sanden från kläderna.

Turisterna och araberna vrålade och slog sig på knäna överväldigade av det roliga skådespelet.
Väl – de fick väl göra det! De kanske inte alltid hade det så roligt i deras gråa vardag där de kämpade med snåla turister.

Detta är tyvärr helt sant!

Kauko Antbacke