VI, VÅRA DJUR OCH KRISTEN TRO.

Koltrastparet hade bråttom att få boet färdigt. De fann oljiga betongformar - men lade först en plastbit mellan formen och boet!

Djur för människan närmare Gud.

Varje år i december ställs krubban fram i många hem och kyrkor. Frälsaren föddes bland djur vilka blev vittnen till händelsen. I stallet fanns åsnor, får och kor. Josef och Maria gjorde så gott de kunde för att den lilla skulle få det bra i stallet. Värmen från djuren höll stallet varmt för det lilla barnet. Djuren satte en prägel på Jesu liv från första början. Jesus kallades senare för Guds lamm som borttager världens synd.                   Djur är ett vanligt samtalsämne som förutom kommentarer om väder och vind kan räcka hur länge som helst. Vi berättar gärna och jämför det vi vet om dem. De ger oss det vi mest av allt behöver – trohet och vänskap.

Min barndom i en liten by i Finland var ofta ensamt därför, att byn var liten och glest befolkat. Det blev vår finnspets Musti som blev en lekkamrat tills vi flyttade till Sverige.  Musti ställde alltid upp, var alltid själaglad och hoppig när jag kom hem från skolan. Han ylade och svansen viftade. Det var hans metod att kommunicera och att uttrycka sin glädje. Hade Musti kunnat tala hade han kanske sagt: ”Skall vi leka nu?” Den visade sin tillgivenhet och trohet med att slicka min hand då och då. Musti väntade tålmodigt hur länge som helst i sin koja ute på gården. Hundar fick inte medföras så min äldre bror sköt den bakom vår ladugård.

Musti är den enda hund jag haft. Katter har vi haft flera. Mirri, som följde med vid flytten till Småland från Dalarna gick aldrig ut från hyreslägenheten på tredje våningen . Så var det under ett halvår tills vi flyttade in i en villa där ett skogsparti gränsade till tomtmarken. Mirri stod på trappan och såg helt betagen ut. Sedan försvann han och var borta i tre dagar oavbrutet. Jag började vara säker på, att Mirri var trafikdödad. En dag var han tillbaka. Hungrig – men lycklig. Åldern tog ut sin tribut också på Mirri. Snart hade han svårt att hitta tillbaka hem från sina allt kortare utflykter. Slutligen gick han bara några meter från huset för att göra sina behov. Väl inomhus kolliderade han med möbler. Vår och barnens vän Mirri ligger begraven i trädgården. Mirri fick leva ett lyckligt liv i arton år.

Simon, vår nuvarande katt är nu 5 år. Simon försvann spårlöst en januaridag förra året som vi minns som mycket snörik. Efter några dagar började vi tvivla på att återse honom. Stämningen var dyster. Vi bad. Ett hopp fanns ändå att han var inlåst i något garage eller liknande.

Men, så en morgon – dagen före snöstormen väntade Simon utanför dörren. Han gick till matskålen och somnade sedan på sin filt i soffan. Jag och Simon har våra lekstunder nästan varje dag. Han ser forskande på mig: ”Skall vi leka?”  Hoppar sedan upp i tidningshyllan och lekruljansen är i full gång. Ibland glömmer han, att klorna är framme. Annars brukar han hoppa upp i knäet, tittar upp, ser in i mina ögon – skall vi ha en mysstund nu och ta det lugnt tillsammans?                                                                                             Simon, som är bördig från Stockholm finns också på FB under namnet: Simon Theswedishcat.

På en betongfabrik var soppåsen innesluten i en gallerbur sönderriven ganska högt upp – en halv meter. Vi hade svårt att se detta som att en råtta skulle riva så högt upp. Gåtan var en gåta under några dagar till jag hörde fräsande från ett ställ med linrullar. Där fanns en kattunge, gul och helt nersmetat med konsistensfett. Tidigare hade jag sett en vildkatt i området och ungarna under en lastpall utomhus. När det blev kallt så hade den lilla ungen flyttat in i fabriken. Den fräste när jag gjorde ansatser att komma närmare än fem meter. Den drog sig tillbaka in under de oljiga rullarna, men tittade fram då och då. Det var kattungen som hade rivit soppåsarna. Innan vi gick hem lade vi ut mat och en filt vid sopstället. Maten var alltid uppäten när vi kom tillbaka på morgonen. Så höll det på i ett par veckor tills den kom alldeles intill och lät sig tas upp i famnen. Slutligen var förtroendet totalt och den började leka kurragömma. Den lade sig i lur bakom ett hörn och hoppade fram när man kom nära.

Föreståndaren för matsalen tog hem ungen där den har det väldigt bra idag. Ett vackert foto av den finns på serveringsdisken.

Tänker på den lilla pudeln som glatt kommer och visar en teddybjörn som den har till lekkamrat, eller på en annan pudel som kan räkna upp till tio om man säger tio till den eller en annan siffra. Vår katt Simon som stolt kommer och visar upp vad han bär på. Lägger ner bytet på trappan och ser mig i ögonen och har koll på hur jag reagerar - se nu vad jag har fångat. Annars gläds de åt livet hoppande och springande runt oss, och tar hand om sina ungar med stor omtanke precis som vi. De söker trygghet och bekvämlighet precis som vi. De söker vänskap och social samvaro precis som vi. De kan ha genetiska defekter, vara mentalt störda precis som vi. Deras emotionella kompetens är överlägsen vårt. De är inte självcentrerade som vi. De bryr sig inte om du är rik eller fattig – bara, att du är generös med kärlek.

Djuren använder inga ord, har inga baktankar eller är oärliga på något sätt. De läser av oss och vet exakt om vi mår dåligt – om så, då kommer de för att trösta och föra oss tillbaka till det normala som de är vana vid att se oss. De dömer inte och hämnas inga oförrätter. De kritiserar inte och är ytterst lojala.

För några år sedan väckte det starka känslor i Sverige när en videofilm publicerades i TV. Filmen som i smyg hade tagits av en granne till ägaren av två schäferhundar. Videon visade hur hundarna misshandlades med sparkar och slag. Hundarna gjorde inget som helst motstånd. Man såg tydligt i filmen hur de bad om nåd från den grymme, bittre ägaren. De kröp liggande fram till honom varpå de fick nya hårda sparkar i buken.

Minns mycket väl hundvalpen i Etiopien som sökte trygghet i mitt sällskap. Då jobbade jag med ett klinikbygge i Begi, som var en liten ruckelstad. I Begi hyrde jag ett rum med jordgolv och tunt plåttak som skramlade fruktansvärt när det regnade. En dag kom en man och visade valpen han hade. Den var ljusbrun och öronen var närapå fullproppade med ohyra. Jag rensade öronen så gott det lät sig och gav sedan tillbaka valpen till ägaren som frågade om jag ville köpa valpen. Jag har inte tid över att ta hand om djur, fick han till svar. En kväll när jag kom tillbaka till hotellet väntade valpen ändå utanför dörren till mitt hotellrum. Den lilla svansen viftade och ögonen var som fastklistrade vid mina. Så började vår vänskap. Jag tog hand om valpen som varje morgon följde mig halvvägs till byggplatsen och varje kväll väntade utanför mitt rum. Hundens trogna vänskap betydde mycket. Jag mådde bättre och stresskänslan minskade. Forskningsrön visar också, att djuren har en lugnande verkan. Därför minskar blodtrycket och hjärtfrekvensen. Andningen blir lugnare, mera avspänt.

Hur mycket ett djur kan betyda för oss människor fick jag bevis för en kväll när jag var på promenad. Från huset intill gatan sprang en katt mot skogen på andra sidan. Samtidigt kom en bil och katten hamnade mitt under den. Ett par dunsar hördes när den träffades av något under bilen. Katten blev liggande i krampryckningar mitt på vägen. Men, det var inte bara jag som såg olyckan. Kattens matte som var ute såg det också. Hon grät, var förtvivlat. Vi hjälpte varandra att bära in den svårt skadade katten och lade den på köksgolvet. Hennes man lade en jacka över, pratade och tröstade. Deras älskade katt jamade bara en enda gång – men måste ändå haft väldigt ont. Nästa dag fick den en spruta av veterinären…

Kommer också ihåg den trogna magra åsnan som kom med vatten till byggplatsen. Åsnans framhovar växte uppåt som 20 cm långa krokar. Det enda verktyget som fanns tillgängligt var en bågfil. Bågfilen fungerade mycket bra och hovarna kapades till normal längd. Åsnan lät mig arbeta utan att sparka eller protestera. När jag sågade den andra hoven gav den mig en så kraftig puff med mulen så att jag var nära att förlora balansen. Den kände och visste, att jag ville hjälpa. Dess stora fuktiga ögon sade tack – det såg jag tydligt och vänskapen var ömsesidig.

Elvio Barlettani berättar i sin bok om hunden Lampo som i åtta år reste i hela Italien med tåg för att hitta sin husse som hade gått till sjöss. Lampo lärde sig tågtidtabellerna och hoppade på tågen eller bytte tåg som alla andra betalande passagerare. En sann berättelse om en märklig hund. Lampo betyder blixt.

Eller den skotska hunden som vägrade att lämna sin husses grav…

Våra husdjur är enormt skickliga terapeuter. De har sinnen med vilka de kan analysera oss träffsäkert. Min fru berättade om, när hon som ung på deras gård var väldigt ledsen för en orättvisa hon hade utsatts för. Hon grät – men, deras häst kom fram till henne och strök hennes kind men sin varma, mjuka mule: Gråt inte vännen – lugna dig nu.

Katten Oskar bodde på ett konvalescenthem tillsammans med patienterna. Oskar var stor, gråspräcklig och mycket lugn. Bytte sovplats då och då, men hans favoritplats var en stol i hallen. Oskar bidrog till en god atmosfär endast genom sin närvaro. Alla frågade efter Oskar om den inte syntes till på sin vanliga stol i hallen. ”Var är Oskar? Är han ute? Har han fått någon mat? Men även där fanns avvikelser. En patient tyckte inte om Oskar. En gång såg en i personalen att han slog Oskar med sin käpp. Då tog det hus i H-e. ”Gör du det en gång till åker du ut härifrån – men Oskar stannar kvar!”

En hund i ett fängelse eller i ålderdomshem kan få de mest depressiva, dementa och olyckliga att skina upp och få innehåll och mening i tillvaron. En fånge som inte säger ett ord till personalen kan ägna timmar åt en hund och visa den kärlek och omtanke vilket hunden ger tillbaka. En dement som sitter i sin rullstol avskärmad från yttervärlden reser på huvudet när en hund kommer fram och hälsar.                                                 Jeannette Cooperman berättar om sin svärfar som var döende. Han svarade inte på tilltal, rörde sig inte. Han visade inga känslor eller behov längre. Men, svärfadern hade länge tyckt om deras hund Sophie. Därför beslöt de att ta med hunden till sjukrummet för att säga adjö en sista gång. Sophie höll tillbaka sitt vanliga hoppande och gick direkt till sängen och petade på svärfaderns hand med nosen. Han satte sig upp i sittande ställning helt av egen kraft. Sophie satt vid bädden och svärfar lutade sig framåt som om han ville krama hunden. Detta blev sista livstecknet från honom. Han dog strax efteråt.

 För många år sedan besökte vi Kålmårdens djurpark. Där var lammen, killingarna och de vietnamesiska hängbuksvinen favoriter. Ung som gammal klättrade över staketet för att vara nära dem, kela och bära omkring med dem. En och annan hade vita, fina sommarskjortor – men de glömdes bort för viktigare var ändå, att få kela med de näpna djuren! Även äldre människor var helt begeistrade och blev barn på nytt – de var lyckliga.

Kunde alla djur tala då, när de skapades? Jag kan inte bevisa motsatsen – då kan jag heller inte neka till den möjligheten. Ingen av oss var med då. Ormen kunde det enligt Bibeln. Det finns en lertavla från Ninive där ormen avbildas i upprättstående ställning bakom en man och en kvinna. Ett sigill från Babylon bevaras i British Museum med liknande bild. Det måste finnas en orsak till, att ormen har avbildats så för 4000 år sedan. Nu kan djuren använda olika ljud för kommunikation med oss och varandra – men de kan inte tala i symboler som vi. Kan det vara så, att de förlorade ett enhetligt tal någon gång i forntiden? Ett ”enahanda tungomål” som förlorades i och med språkförbistringen som orsakades av människors tilltagande ondska.

Bileams Åsna kunde tala. Många har svårt att tro på den berättelsen – men det finns lägre stående djur vilka kan tala. Dit hör korpfåglarna samt papegojorna. Bileam och åsnan hade ett regelrätt samtal med varandra: ”Vad har jag gjort dig, eftersom du nu tre gånger har slagit mig?” (4 Mosebok 22)

Fridsfursten föddes inte i ett palats. Han föddes i ett stall bland djur vilka var människors tjänare – själv skulle han senare bli människors tjänare – hjälpare.

Detta kan vi lära från våra trogna lojala djur – att tjäna varandra.

Kauko Antbacke

Jag och Grace bekantar oss med en nyfödd som redan efter 15 minuter lärde sig att gå med mammas hjälp.

Vänskapen är naturlig mellan människor och djur trots olikheter - men vi har i grunden samma behov av kärlek och sällskap.

Valpen som blev en trogen vän.

Grace och Simon

Vattenkrig mellan Jamie och Akila.

Simons och min gemensamma mysstund. Simon ca ½ år gammal och han har lärt mig att inte alltid vara i febril verksamhet.

De är beroende av varandra, den etiopiske bonden och hans ko.

Barn älskar djuren och dras till dem redan innan de kan gå.