"Jag var en av många i en fin tillställning och kände mig förnäm över, att få vara med bland alla dessa
fina människor. En stolt deltagare bland dessa av mig övervärderade, vilka kanske inte själva såg sig som fina eller förnäma – men det tänkte jag inte på just då. Samtidigt fanns känslan av osäkerhet
och bortkommenhet inför de med social kompetens och välfyllda konton utrustade glada vänner. I pausen satte vi oss vid ett fint dukat långbord. Mitt emot satt en vacker dam i en lika vacker klänning. Maten serverades. Det var potatis, sås, någon slags sallad och annat som jag inte kommer ihåg. Mina bordskick var väl inte så där etikettsmässiga så jag tog gaffeln och försökte krossa den rätt hårdkokta potatisen som flög iväg rakt i bröstet på den fina damen mittemot. Sås och salladsblad singlade iväg med potatisen. Den runda potatisen rullade ner på golvet och såsen rann ner efter hennes klänning. Ett salladsblad hade klistrat sig fast på klänningen, vilket jag lyckades plocka bort och lade på hennes tallrik, men ändrade mig i sista stund och lade den på tallriken varifrån den hade singlat iväg. Den eländiga potatisen rullade långt ut på golvet, men jag fick fast den efter en kort jakt och lade tillbaka på dess rätta plats. Sedan tog jag servetten och hann torka bort en del av såsen som hade fungerat som ett smörjmedel för potatisflykten. Damen slog undan min hand, reste sig och gick för att torka av sin klänning på damtoaletten. Folk tittade, andra låtsades inte om och en del smålog. Jag var helt tillintetgjord och såg mig om efter närmaste nödutgång eller exit.
Damen kom tillbaka och räddade delvis min tillknycklade självkänsla när hon märkte hur förlägen jag såg ut. Hon sade något lugnande till mig i stil med; ”det var en olycka, kan hända vem som helst, jag tvättar av resten hemma sedan!”
Jag blev faktiskt något visare efter den händelsen! I alla fall kommer jag inte att krossa potatis med
en gaffel på en tallrik med sås."
