IBLAND händer det man inte hade tänkt sig. Aspeboda IF frågade, om jag ville representera dem i en
tävling på skidor. Tävlingsplatsen var Bergebo, någon km utanför Borlänge. Jag var smickrat och tackade ja. (Det framgick senare, att Aspeboda IF inte hade någon annan)
Detta var då, när Hakulinen och Jernberg tävlade i skidspåren om vem som var bäst. Svenskarna gav
Hakulinen öknamnet ”hack i häl” vilket jag tyckte var ett fult påhopp på vår nationella ärosymbol.
Hakulinen var ändå några år äldre än Jernberg, vilket var en viss tröst och motiv om Jernberg skulle vinna något lopp, vilket han ju gjorde.
Nåväl, jag skall visa de tröga och långsamma svenskarna vem som var bäst här i Bergebo. Starten gick bra och jag, den ”Finske blixten” for iväg längs spåret mot skogen påhejat av Aspeboda och några andra beundrare, som jag i mitt övermod inbillade mig. Loppet gick i tät skogsterräng och jag hade ingen bakom inom synhåll, så allt verkade fungera väl. Jag skidade så fort som det någonsin gick – driven av kommande ära och högmod. Här skulle det inte bli någon ”hack i häl”! Efter sådär en 5 km. och många backar upp och ner närmade sig målet där förväntansfulla åskådare väntade för att heja på sina favoriter i spåret. Det var då mina högmodiga planer krossades!
”Ur spår!” Ett len men uppfodrande rop hördes bakom mig. Vem och varifrån kunde denne komma
så plötsligt? Det var en ung flicka som ville om! Jag blev bestört och försökte öka farten men hennes ur spår hördes igen. Läget var förtvivlat sett ur mitt dåvarande perspektiv och fantasier om att Finland och jag är bäst! Hur skulle det gå med mitt ärofulla lopp för Finland, mig och Aspeboda?
Hur skulle jag rädda min egentillverkade prestige – eller reparera resterna av det?
Jag låtsades ramla och såg samtidigt till att skidstaven - som var av bambu – hamnade under ena
skidan för att brytas av. Det innebar, att jag fick ett slags motiv om varför jag blev frånåkt av flickan. Men till min överraskning gick den inte av så lätt. Staven var segt som rågummi! Jag vred av den i förhoppning att ingen såg det. I virrvarret tappades den röda toppluvan som jag kvickt satte tillbaka på huvudet och stakade fram till målet illa tilltufsad. Inte kroppsligt men psykiskt!
Men sedan kom jag ihåg vad Baron de Coubertin, grundare av de olympiska spelen, hade sagt: Viktigt är inte att vinna utan viktigt är att kämpa väl. Jag hade kämpat väl men inte helt ärligt! Det gav ändå en viss lindring i min tillstukade inre.
