Kantarellduellen.
Enok Jonsson
tyckte om sina promenader i skog och mark. Det kändes avstressande
att känna den naturliga långsamheten. Nu var det en varm och
behaglig augustidag. Han stannade till vid en gammal torpruin där
skogen runt omkring visade på att där en gång för 100 år sedan
hade odlats råg, korn eller havre.
Stenmurar
runtom vittnade om de forna nybyggares arbete för att få odlingsbar
mark.Enok undrade hur de hade orkat flytta på enorma stenbumlingar
som säkert vägde flera ton.Ett mossigt äppleträd med en och annan
grön kvist och en källare fanns kvar som rester av idog verksamhet.
Nu växte stora granar på de uppröjda åkrarna. Han brukade alltid
stanna till här vid torpruinerna och tänka på livets förgänglighet
och förfädernas livvillkor.
Enok fortsatte sin promenad och tänkte på vintern i antågande. Vore bra att fylla frysen hemma med svamp. Kanske komma hem med en hel eller två kassar med svamp. Enok älskade svamp som var så lätt att laga till bra mat av. Tänk, om jag hittade kantareller eller annan god svamp att ta med hem och glädja frun – som förresten skulle fylla 55 om en vecka. Jadå, en kasse kantareller skulle vara en fin present!
Enok fortsatte sin promenad och tänkte på vintern i antågande. Vore bra att fylla frysen hemma med svamp. Kanske komma hem med en hel eller två kassar med svamp. Enok älskade svamp som var så lätt att laga till bra mat av. Tänk, om jag hittade kantareller eller annan god svamp att ta med hem och glädja frun – som förresten skulle fylla 55 om en vecka. Jadå, en kasse kantareller skulle vara en fin present!
Just denna skog
tillhörde Uno Björk som Enok inte hade någon bra uppfattning om –
ja, rättare sagt kände han agg och var harmsen. Allt började med
en enkel vädjan till Uno Björk om han fick ta en liten julgran från
skogen?
” Du rör
ingenting!”, hade Björk svarat i brysk tonläge, vilket Enok
ogillade – han kände sig nästan förolämpat!
Att den där
girigbuken inte kan avstå från en liten julgran av sina miljoner
träd! Enok retade upp sig mer o mer när han vandrade mot ett ställe
där det fanns kantareller året innan. Når han kom fram till
platsen fanns där – men de var ännu för små. Låt dem växa
lite mer så kommer jag tillbaka om några dagar. Får säkert lätt
ihop till en stor kasse då, ansåg Enok helt logiskt.
Dagar senare
vandrade Enok till platsen som han trodde att det var bara han som
kände till. På avstånd såg han två personer närma sig till
samma ställe. De var Uno Björk med en stor korg och hans fru med en
lika stor korg. Enok började plocka ändå utan att bry sig om
dem.
”Vad gör du i min skog? Kommenterade herr Björk. Detta är vårt kantarellställe o ingen annan har något här att göra!”
”Vad gör du i min skog? Kommenterade herr Björk. Detta är vårt kantarellställe o ingen annan har något här att göra!”
”Jag har min
fulla rätt att plocka så mycket jag vill, i det här landet finns
något som kallas Allemansrätt – eller hur?”
”Stryk borde
du ha, sade den hetsige Björk – du är inte lite fräck du!”
”Du själv är
fräck – svampen är lika mycket mina som dina!”
Enok Jonsson
fortsatte sitt plockande, vilket retade Björk och han fru.
”Sluta plocka
nu! Svampen är min egendom och hela skogen dessutom!”
”Allemansrätten
är på min sida!”
”Jag bryr mig
inte om dina allemansrätter eller sidor!”
”Alla vet,
att du är den mest giriga o snikna typen i den här byn – kanske i
hela Sverige!”
Enok var
verkligen ilsken. ”Du är ett djävla stolpskott!”
Uno Björk var
så ilsken nu så han fräste. ”Idiot och ful är du oclså!”
”Se dig själv
i spegeln”, kontrade Enok Jonsson.
Björk började
kavla upp ärmarna vilker var ett tecken på att det skulle bli
handgemäng.
”Lugna ner
dig Uno”, försökte frun.
”För sista
gången – försvinn!” Skrek den kraftige Björk - samtidigt som han kände ett ryck i bröstet...
”Jag hör av
mig”, svarade Enok och började gå därifrån med sin halva kasse
av kantareller.
Några dagar
senare kunde följande notis läsas i ortstidningen Tolseboda Avisen:
Härmed
utmanas herr UNO BJÖRK på duell pga
allvarliga
förolämpningar mot min person!
Plats:
Skogsdungen bakom Folkets Hus i Tolseboda.
Dag:
Lördag den 9 september kl. 14,00
Herr
Björk uppmanas att föreslå vapen & kontakta
mig
via sin ombud i god tid.
(Jag
är beredd att dö eller leva – men med hedern i behåll)
Enok
Jonsson
På morgonen
vid havregrötstallrikarna frågade fru Björk:
”Har du sett vad som står i tidningen?”
”Nej,
vadå?”
”Den där mannen från svampskogen utmanar dig på duell – läs själv!”
”Den där mannen från svampskogen utmanar dig på duell – läs själv!”
Uno läste. Det
kändes som en mindre jordbävning i själen, Att han går ut
offentligt så här och skämmer ut sig och drar in mig också!
Tankarna snurrade. Hur skulle han tackla det här, agera eller inte
alls bry sig om utmaningen. Anta eller fly? Verkligheten var nu den
att det fanns bara två alternativ att jonglera med. Skulle han fly
då skulle den där förbannade tuppkycklingen håna honom
offentligt!
Uno bestämde
sig. Dagen därpå förklarade han läget för sin goda granne och
svåger Pettersson och frågade om denne ville hjälpa till i
kontakterna med busen Jonsson. Som den utmanade hade Björk rätt att
välja vapen. Han hade ingen pistol men ett jaktgevär med
kikarsikte, så han föreslog det som vapen. Avståndet föreslogs
bli 30 meter mellan Jonsson och honom.
”Ahh – han
vill verkligen ta livet av mig – aldrig i livet!” Kommenterade
Jonsson förslaget, ”Jag accepterar – men inte skjutavståndet –
Den skall vara 500 meter utan kikare för jag har ingen på mitt
gevär och en patron i magasinet!”
Jonssons
sekundant Sjökvist var en avlägsen släkting. Sjökvist hade lånat
en del pengar av Jonsson och inte betalat igen på länge. Vi
avskriver alla skulderna om du ställer upp och hjälper mig, hade
Jonsson lovat.
Jonssons förslag accepterades med stor lättnad av herr Björk. Nu var det bara att vänta på den ödesdigra dagen - för en av dem.
Jonssons förslag accepterades med stor lättnad av herr Björk. Nu var det bara att vänta på den ödesdigra dagen - för en av dem.
Men nu började
katastroftankarna spöka i Björks inre. De blev enormt stora
slutligen, ja - så mäktiga att Björk inte kunde sova om
nätterna.
Sedan kom han på räddningen – dessa 500 meter. Det gick ju inte för sig så nära samhället. Nu föreslog han att sekundanterna skulle få fullmakt att hålla ett rådslag och föreslå andra vapen vilket accepterades av Jonsson som i sitt inre hade sett hur han stupade för en kula från Björk. Hans ilska hade avklingat något också vilket minskade begäret efter hämnd. Måste allting hämnas? Tänkte han.
Sedan kom han på räddningen – dessa 500 meter. Det gick ju inte för sig så nära samhället. Nu föreslog han att sekundanterna skulle få fullmakt att hålla ett rådslag och föreslå andra vapen vilket accepterades av Jonsson som i sitt inre hade sett hur han stupade för en kula från Björk. Hans ilska hade avklingat något också vilket minskade begäret efter hämnd. Måste allting hämnas? Tänkte han.
Sjökvist och
Pettersson var nu rörande överens vid mötet att deras klienters
ömma fötter och deras högmodiga krav på en ärofull död eller
seger hade gått alldeles för långt. Båda var medlemmar i samma
Lions vilket gav en känsla av solidaritet och enhällighet. De
började var för sig tänka efter vad de hade blivit indragna i.
”Du”, sade
Pettersson, ”Jag tänker hoppa av! Varför ska jag som en något
sånär kristen o civiliserad människan delta i detta spektakel de
själva orsakat? Hjälpa dem att ta livet av varandra – hoppa av du
också!”
Sekundanten Sjökvist som var bunden av sina skulder till Enok Jonsson hade svårt för Petterssons förslag. Att bli kvitt skulderna till Jonsson hägrade i tanken.
Sekundanten Sjökvist som var bunden av sina skulder till Enok Jonsson hade svårt för Petterssons förslag. Att bli kvitt skulderna till Jonsson hägrade i tanken.
”Nej, vet du
vad Sjökvist? Vi skall tvinga dem att skaka hand med varandra.
Passar bättre – men är svårare. Som du vet så är det svårare
att försonas än bli fiender.”
”Tycker
faktiskt, att de förnedrar sig själva – och oss också!”
Fortsatte Pettersson, som hade lagt märke till Sjökvists tvekan på
förslaget.
”Vi skämmer ju ut oss – och folk kommer att skratta ut oss från byn – helt säkert!”
”Vi skämmer ju ut oss – och folk kommer att skratta ut oss från byn – helt säkert!”
Det sista bet
på Sjökvist. De beslöt att båda som en man besöka antagonisterna
och tala förnuft i deras av fanatism förmörkade skallar.
Först fick
skogsägare Björk besök och ett ultimatum att antingen skaka hand
med Jonsson offentligt den 9 september klockan 14 eller hitta en egen
sekundant! Björk såg förvånad ut.
Sedan var det
Jonssons tur att få besök av de båda sekundanterna.
” Vi båda
har beslutat oss för att dra oss undan – men du Jonsson skall få
en chans! Försonas med Björk och sluta med din förbittring – som
ändå ger dig ditt första hjärtattack – förr eller senare.”
Sade Pettersson. ”En riktig karl skall inte förnedra sig själv
med slagsmål för rena struntsaker – det är ju det ni har
gjort - en höna av en fjäder, så att säga.”
Sjökvist nickade instämmande.
”Så Jonsson – vi ses den nionde bakom Folkets hus - utan tillhyggen!"
Sjökvist nickade instämmande.
”Så Jonsson – vi ses den nionde bakom Folkets hus - utan tillhyggen!"
Allt har sin
tid och den nionde dagen hade många nyfikna samlats vilka hade läst
annonsen i tidningen.
Pettersson och
Sjökvist väntade spända och förväntansfulla på att deras
klienter skulle komma – helst utan vapen av något slag.
De kom precis
klockan två – med sina fruar vilka genast började tala med
varandra i en högst kamratlig ton. Björk blängde på Jonsson och
Jonsson blängde på Björk. Samtidigt såg de vädjande på sina
sekundanter om hjälp ur denna pinsamma situation och förödmjukande
dessutom.
Fru Björk och fru Jonsson ropade i kör:
Skaka hand nu med varandra om det är något stake i er!” De förstärkte orden genom att knuffa gubbarna närmare varandra. Till slut var Björk och Jonsson så nära varandra de antingen måste skaka hand eller fly från platsen – men de skakade varandras händer!
”Okej Jonsson – nu är det utagerat – vi glömmer allt gammalt. Gräver ner stridsyxan!” Sade Björk.
”Tack, vi gör det – och förlåt för allt jag kallat dig för!” Sade Jonsson.
Fru Björk och fru Jonsson ropade i kör:
Skaka hand nu med varandra om det är något stake i er!” De förstärkte orden genom att knuffa gubbarna närmare varandra. Till slut var Björk och Jonsson så nära varandra de antingen måste skaka hand eller fly från platsen – men de skakade varandras händer!
”Okej Jonsson – nu är det utagerat – vi glömmer allt gammalt. Gräver ner stridsyxan!” Sade Björk.
”Tack, vi gör det – och förlåt för allt jag kallat dig för!” Sade Jonsson.
”Du kan ta så
många granar du behöver ur min skog”, tillade Björk.
”Tack Björk – du är ändå en hedersman!”
”Tack Björk – du är ändå en hedersman!”
Och sedan vände
sig Jonsson till sekundanten Sjökvist: ” Jag avskriver allt du är
skyldig mig!”
Folket vilka
hade väntat på ett våldsamt uppgörelse stod tysta, förvånade,
för att sedan brista ut i ett jubel vilket höll på i många
minuter – vissa kom och dunkade dem på ryggen! Jonsson och Björk
kände sig som hjältar!
Deras fruar
kramade om varandra och Jonsson kände, att han aldrig hade mått så
bra. Björks hjärta började slå normalt.
Nu så här
långt efteråt kan det sägas, att hela byn mådde bättre av
händelsen som fick folket att tänka på ett annat sätt och bete
sig hövligare, mera generöst mot varandra....
Den som älskar vill alltid försonas eller se att andra försonas. Kärleken är det enda som blir större när man slösar med det, är det någon som har sagt. Men hatet då? Den blir också större när man slösar med det!
Den som älskar upphöjer sin själ och ande. Som kärlekens gåva får man också bättre hälsa.
Den som hatar förnedrar sig själv.
Den som älskar upphöjer sin själ och ande. Som kärlekens gåva får man också bättre hälsa.
Den som hatar förnedrar sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar