Om medmänsklighet

En taxikusks berättelse.

Berättelse om medmänsklighet.

Jag anlände till addressen och tutade. Efter en stunds väntan tutade jag en gång till. Detta var min sista körning, så tanken fanns att bara köra vidare, men istället parkeradejag bilen, gick till dörren och knackade.

”Ett ögonblick bara!” Hördes en gammal människas röst. Det hördes hur något släpades på golvet där inne. Efter en lång väntan öppnades äntligen ytterdörren av en gammal dam som kanske var kring de 90. Hon hade en färggrann kjol och en pillerhatt med flor på – som i 40 – tals filmerna.

Bredvid sig hade hon en liten väska. Bostaden verkade som om ingen hade bott där under många år. Möblerna var övertäckta med lakan. På väggarna saknades klockor och inga saker på borden. I ett hörn var en papplåda full men gamla foton och glasvaror.

Hon frågade: ”Vill du bära min väska till bilen”? Bar iväg väskan och så tillbaka till dörren för att hjälpa henne. Hon tog ett grepp om min hand medan vi sakta gick till bilen.

Hon tackade mig för vänligheten. ”Det är inget besvär alls”, sade jag. ”Jag bemöter mina kunder som jag önskar att min egen mor blir bemött”.

”Oj, du är en fin pojke”, sade hon. När vi satte oss i bilen gav hon addressen och frågade om jag kunde köra genom staden?

”Det är inte den kortaste vägen”, svarade jag snabbt.

”Det gör inget”, svarade hon. ”Jag har ingen brådska. Är på väg till ett ålderdomshem”.

Såg på henne i backspegeln. Hennes ögon glänste.

”Jag har ingen familj”, fortsatte hon med mjuk röst. ”Doktorn sade, att jag har inte så värst lång tid kvar”.
Letade efter avstängningningsbrytaren till taxametern och stängde av den.

”Vilken väg vill du åka”?

De följande två timmarna körde vi genom staden. Hon visade byggnaden där hon en gång hade arbetat. Sedan körde vi genom ett bostadsområde där hon bott med sin man efter att de hade gift sig. Vi stannade till vid en möbelaffär som tidigare varit danssalong som hon besökt som ung flicka.

Emellanåt bad hon mig sakta farten vid någon särskild byggnad eller vägskäl och såg ut i mörkret utan att säga något.

När de första solstrålarna skymtade i horisonten sade hon plötsligt: ”Känner mig trött – vi kör vidare”.

Vi körde under tystnad mot den adress hon gett. Det var en låg byggnad.

Två sköterskor kom genast ut till taxin när vi anlände till ytterdörren. De var omtänksamma. Följde alla hennes rörelser vilket visade på att hon var väntat.

Jag öppnade bakluckan och bar den lilla väskan fram till dörren.

”Hur mycket blir jag skyldig dig”? Hon grävde i sin handväska.

”Inget”. Svarade jag.

”Men även du måste tjäna på det du gör!”
” Det finns andra kunder också!”
Utan att tänka på saken vidare kramade jag henne. Hon kramade hårt tillbaka.

”Du gav en gammal kvinna en stund av glädje”, Sade hon, ”tack”.

Jag kramade hennes hand och gickmot bilen i en gryende ännu mörk morgon. Dörren stängdes bakom. Ett ljud som gav en tanke om livets dörr som stängs.

Hon blev denna gång min sista kund. Tankarna flöt kring planlöst. Knappt hela dagen kunde jag säga något. Vad, om kvinnan hade fått en ilsken, otålig taxikusk eller någon som hade bråttom att avsluta sitt skift? Eller om jag hade kört vidare efter andra tutandet?

Tror inte, att jag har gjort något viktigare i livet.

Vi har blivit vana i tanken att de för oss goda stunderna i livet kretsar kring stora händelser. Men, ofta kommer de stora händelser i vår väg utan vår vetskap – i vackra förpackningar men som kan upplevas som obetydliga.

Fritt översatt med tillstånd av Kent Nerburn som skrivit denna berättelse i sin bok.

www.kentnerburn.com

Kauko Antbacke