Nu under Jul och Advent återkommer kritik mot att Jesus aldrig föddes när Pontius Pilatus var landshövding eftersom tidsangivelserna inte stämmer i Bibeln
Händelserna
då när Jesus föddes till en människa blir ifrågasatta om de är tillförlitliga. Sedan skrider kritiken vidare och nekar till att
Jesus överhuvudtaget har funnits. Kritikerna har ingen kunskap om,
att samma under sker idag som på hans tid. De vill heller inte inse,
att fantastiska koder är medtagna
här
och där på relevanta ställen i bibeltexten där kodens bokstäver
finns i jämna intervaller. Hur har dessa koder kommit dit om inte
genom utommänsklig inspiration? Många människor har sett Jesus
under skilda omständigheter i livet. Detta verkar inte på en
kritisk forskare som anser sig vara objektiv i sin forskning - när
de ändå inte vill tro – inte ens om döda uppstår!
Deras
avgörande svaghet är, att kunskapen grundas på förnuft som är
olika hos olika individer och skiljer sig i olika kulturer och
uppväxtmiljöer. Den mänskliga tankens och förnuftets historia är
en historia av dumhet. Intuitivt vet vi, att det finns något utanför
vår existens. Men såväl förnuft som intuivitet kan antas eller
förkastas med vår erfarenhet. Många stora och mindre uppfinningar
har inletts och fortsatt vidare med intuitition. För all kreativitet
är intuitition en viktig faktor att räkna med. En intuitition är
medvetenhet att befinna sig på rätt spår i utvecklandet av en
uppfinning. Mycket av lösningar till ett problem kommer i sömnen
eller i halvvaket tillstånd. Vanligt är, att när
en
uppfinnare sysslar med eller tänker på helt andra saker kommer man
på lösningen. Var Newtons upptäckt av
gravitationslagen intuitivt då, när äpplet föll från toppen av
trädet ner på
marken
framför hans fötter. Newton tänkte senare, att äpplet kan lika
väl falla ner ända från månen. Men varför föll inget från just
månen? Därför, att också månen hade gravitationskraft.
Andra
däremot är lika vetgiriga, jämför med alternativ, forskar och
tror på Bibeln som en sann källa för kunskap. De har alla fyra
essen i leken då de vanligen har personlig erfarenhet av de många
löften, under och händelser beskrivna i Bibeln. Deras forskning
blir mer jordnära och bekräftar deras upplevelser av det som Bibeln
säger. Mycket av det som ateisten vet är upprepning av andras
kunskap där givetvis också felen upprepas. De saknar personlig
erfarenhet. Vi måste inse, att den personliga erfarenheten är en
tilförlitlig grund för vår kunskap. Den erfarenheten är ett
hinder att upprepa andras misstag och vanföreställningar.
Erfarenheten behöver inget stöd av andra. Slutsatsen är, att den
som läser Bibeln vars utsagor testas i det egna livet har
erfarenhetsmässig kunskap som är överlägset gentemot
förnuftsfilosofin. Miljoner kristna över hela världen kan värdera
och jämföra sina erfarenheter sinsemellan och känna en samhörighet
oavsett kulturskillnader. Detta är en enhet utan yttre tvång eller
köpt lojalitet med pengar eller ideologi. Därför talar man om den
världsvida ”kristna familjen.” Skolan och andra
samhällsorganisationer är nätverk vilka inte kan ersätta vänner
eller en familj.
Kritiker - i synnerhet bibelkritiker, har
ibland ansett sig ha monopol på förnuft och kunskap.
Särskild
inför stora kristna högtider som påsken och julen publiceras
betänkliga forskningsrön om Bibelns tillförlitlighet. Av bara
farten fortsätter kritiken med hela Bibeln och finner fel på varje
sida.
Man
snärjer in sig i sin egen bevisföring så mycket, att slutligen
förnekar man existensen av Jesus, huvudpersonen. Som ett tungt
vägande bevis anges knappheten om information från samtida eller
senare historiker angående Jesus korta liv. Bibelns
levnadsbeskrivning om Jesus duger inte som tillförlitlig
källmaterial. Hellre går kritikern över ån efter vatten.
Hinduism, Islam, Buddism och andra främmande religioner lämnas
ostörda av någon anledning. De riktar sina spjut bara mot
kristendomen och använder tusentals timmar för att finna skäl för
sin kritik.
De historiker som bibelkritikerna anför som
bevis var bland de största motståndarna till den nya religionen.
Den kristna tron var ett obekvämt inslag i det hedonistiska romerska
samhället. De kristna anklagades av romarna för ateism,
fosterlandsförräderi, rituell kannibalism, incest, svält, farsoter
och översvämningar. Den kristna religionen förklarades som olaglig
enligt ett senatsbeslut år 35. Tacitus säger, att den var dödlig
och avskyvärd. Plinius säger, att den var ond och tygellös.
Octavius säger, att den var hemlighetsfull och ljusskygg. Suetonius
säger, att den var ny och skadlig. Det är inte märkligt att de
dåtida historikerna ljög om det som de hatade så mycket. Att
moderna bibelkritiker hämtar stöd från dessa historieskrivare är
därför inte befogad. Ofta skriver dåtida historiker föraktfullt
om de kristna vilka fick sitt namn efter en som kallades för
”Chrestus.” Celsus förklarar att de kristna var ologiska… de
vill inte diskutera eller lyssna till förståndigt tal gällande
deras religion. De säger bara: ”Fråga inte, bara tro.” eller
”din tro räddar dig.”
Enligt
Celsus och andra historiker eller romarna i allmänhet betraktades de
kristna som kvacksalvare, dumbommar och skojare. Jesus och hans
apostlar var ingenting annat än landstrykare med dåligt rykte och
utan bildning. Jungfru Maria var en flicka som hade ett
utomäktenskapligt barn, osv.
Romarna
var alltid vaksamma mot judiska tendenser till frihetssträvanden.
Jesus förmodades vara judarnas konung och dessutom var dödsdomen
mot honom ett justitiemord som senaten senare blev
medveten
om och ville dölja för eftervärlden. Detta gav en dubbel anledning
att tysta dem, som
nämnde
om Jesus i vilket sammanhang som helst. Alla kristna dokument som
romarna fann förstör-
des
direkt. Många av kyrko- och klosterbiblioteken förstördes när
kejsar Diocletianus inledde förföljerserna mot de kristna år 303.
Biblioteket i Cesarea förstördes när araberna erövrade Palestina
år 637. Trots det lyckades de kristna gömma undan avskrifter av
äldre dokument.
Friheten
för de kristna kom när den förste kristne kejsaren Konstantin den
store såg till att förföljelserna upphörde år 313. Tio år
senare blev kristendomen statsreligion i det Romerska riket. Därför
har man ännu inte funnit handskrifter daterade från apostlarnas
tid, men väl från den tiden när kristendomen upphöjdes till
statsreligion..
1897
hittades en mängd papyrus på en soptipp vid Nilen i Oxyrhunchus,
Egypten. Fyndet innehöll delar av Nya Testamentet daterade till 200
– 400 talet. Diocletianus hade inte kommit åt dem.
1859
– samma år som Darwins ”Om Arternas ursprung” utgavs, hittades
avskrifter på grekiska i Katarina klostret vid foten av Sinai. Dessa
har daterats till 300 – talet. Avskrifterna innehöll delar av
Gamla testamentet och hela Nya Testamentet.
Dessa
fynd av avskrifter härrör alltså från den tiden då
förföljelserna upphörde. Men hur gamla var de skrifterna som blev
noggrant kopierade? De kunde mycket väl vara från aposteln Paulus
tid – kanske hans böcker? Vi vet, att Paulus var skriftlärd och
ägde böcker och manuskript. Under slutet av sitt liv skriver han
till Timoteus att ta med böckerna och först och främst
pergamentsrullarna. ( 2 Tim. 4:13)
Om
inte vår tids kritiker vill tro på Bibelns beskrivning om Jesu liv
så trodde Markion, som var näs-
tan
samtida med de första apostlarna. Skeppsredaren Markion grundade på
100 – talet e.Kr.en församling vars grund var Nya testamentets
Jesus. Markion gjorde skarp åtskillnad mellan Gamla testamentets Gud
och Nya testamentets Gud, som var Jesus. Markion kanoniserade delar
av Lukas evangelium och 10 av Paulus brev. Markionismen växte sig
stark men fick motstånd av den redan då diktaturliknande och
mäktiga kyrkan som ansåg hans lära som hädisk. Markion bannlystes
år 144. Bannlysning på den tiden innebar uteslutning ur kyrkans
gemenskap, förstörande av dokument, förföljelse och till och med
döden.
Jesus
var ingen högt uppsatt person i dåtida världen. Han var ingen
överstepräst, inte heller någon romersk legat, ingen stor
befälhavare, men en enkel snickarson, vilket inte alla
historieskrivare ansåg värt att nämna – eller fick nämna. Deras
historieskrivning var ibland beställningsverk och som sådana
föremål för deras egen censur.
Som en jämförelse i vår tid finns
värmlänningen, skrothandlaren och helbrägdagöraren F.A. Boltzius
(1836 - 1910) som på sin tid var känd i många länder. Hans
verksamhet är väl dokumenterad. Det finns 33 000 brev bevarade
och register över dem vilka blev botade. Svenska kungahuset anlitade
Boltzius. De, vilka blev helade genom bön har också lämnat kvar
100 – tals kryckor och bråckband bl.a. Trots det moderna
samhällets intensiva informationsflöde är det få som vet något
om denne lille men store man.
En
annan jämförelse: Det är få svenskar som vet vem Fader Kolbe var
– men alla vet, vem Karl Marx var. Den förra räddade människor.
Den senares åsikter förstörde människor. Historia skrivs lika
idag. Man tar med de stora politiska händelserna, men inga stora
skeenden i den enskildes eller den kristna världen. De nyheterna är
inte av intresse eller ger säljframgång.
Vanliga
tvärsäkra påståenden från bibelkritiken publiceras särskild,
som sagt, då julevangeliet läses som oftast under Advent och
julhelgen:
- Augustus påbjöd aldrig någon census för hela imperiet samtidigt.
- Quirinius var inte landshövding vid denna tid.
- Ingen har varit landshövding i romarriket två gånger.
- Någon skattskrivning förekom inte under tiden som Jesus föddes.
- Ängeln visade sig för Josef men inte för Maria i Mt. 1:20, men i Lk. 1:26 visade ängeln sig bara för Maria.
För
dessa nej-sägare kom den den tyske filosofen David Strauss till
hjälp som utgav den omfattande boken ”Jesu Liv” år 1835. I
boken försöker han bevisa punktvis att evangeliernas redogörelses
var falska. Men han visste inte bättre – trots, sin mångåriga
forskning. Strauss hamnade under Bibelkritikerna Baurs och Hegels
inflytande för att senare ansluta sig till Darwinismen. Men några
år senare, 1847, gav den berömde forskaren av romerska
inskriptioner August Zumpt ut kejsar Augustus självbiografi. Varför
kejsaren självbiografi hade varit okänd så länge (1800 år) var
den, att den inte fanns i något arkiv. Den var inte skriven på vare
sig pergament eller papyrus. För att vara säker på, att
eftervärlden inte skulle glömma lät Augustus rista in texten i två
bronspelare. Pelarna var placerade inne i det mausoleum som han
byggde åt sig själv. Men vad Augustus inte kunde tänka sig var
romarrikets undergång orsakad av bland annat politisk turbulens och
slutligen när goterna erövrade riket på 400 talet efter upprepade
krig och kaotiska år.
Augustus
hade skrivit om sitt liv, det visste historikerna, men de trodde, att
hans biografi var borta för alltid. Men, in på historiens arena
kommer en man, Ogier Ghiselin de Busbecq (1520 – 1592) som på 1500
talet var Österrikes ambassadör i Konstantinopel. Ghiselin var en
lärd och språkkunnig man. Ghiselin reste omkring i det ottomanska
riket och tog tillvara det som han ansåg var värt att rapportera
vidare till Ferdinand den förste. Den nyfikne Ghiselin hade stor
nytta av sina språkkunskaper under forskningsresorna. En dag år
1555 var Ghiselin i Ancyra (nuvarande Ankara) där han gick bland
ruinerna av romartidens tempel. I förhallen urskiljde han latinska
inskriptioner vilka han kopierade. Men han upptäckte också en
inhuggen grekisk översättning på ytterväggen. Det var en biografi
om Augustus som Ghiselin kände igen från Suetonius
historieskrivning. Ghiselins fynd låg sedan i glömska tills August
Zumpt (1815 – 1877) kompletterade dem med fynd från Antiokia och
Apollonia. (Albanien) Historikern Theodor Mommsen (1817 – 1903) gav
ut dessa Augustus texter i uttolkad form. Mommsen fick Nobelpriset år
1902. David Strauss hade ingen aning om dessa skrifter vilka
säkerligen kom som ett mörkt moln över hans bibelkritik.
I
denna självbiografi (Åttonde stycket) redogör Augustus för tre
olika Census (Skattskrivningar). Den sista samma år som han dog år
14 e.kr. I åttonde stycket i biografin kan man läsa: ”Därefter
ännu en gång genomförde jag ensam ett Lustrum när Gajus
Censorinus och Gajus Asinius var konsuler. I denna folkräkning
inräknades 4 233 000 romerska medborgare.”
Lustrum
är offer till gudarna innan en folkräkning. ”Ännu en gång”
syftar till, att detta var den andra. Den tredje inleddes samma år
som han dog år 14.
Skattskrivning
gällde för alla romerska medborgare fyllda 14 år och skedde som
regel vart 14:e år. Proceduren kunde dra långt i tiden, tio –
tals år ibland.
Men
den som rörde till det hela med 7 år mer eller mindre var munken
Dionysius Exeguus som på 500 – talet utarbetade tideräkningen med
början från Kristi födelse. Han tappade bort 7 år, vilket innebär
att Jesus föddes år 7 f.v.t. vilket också stämmer med tidpunkten
för Betlehems stjärna. (f.v.t. = före vår tid) Den Koptiska
kyrkan som använder alexandrianska tideräkningen som börjar år 7
f.v.t. är mera rättvisande. I det koptiska Etiopien är vårt år
2010 lika med år 2003. En anan tidsskillnad är, att det koptiska
nyåret börjar i septenber och inte januari som i vår tidsräkning.
När
Maria födde sitt barn var folkräkningen i fullgång och år 6 e.Kr.
var det Betlehems tur dit Josef, Maria och Jesus begav sig. När
Herodes dog år 4 f.v.t. var Jesus två år gammal och den heliga
familjen kunde återvända från Egypten dit de hade flytt undan
Herodes barnamord då alla gossebarn under två år skulle dödas som
varande presumptiva hot mot Herodes makt.
Varje
provins hade sina egna bestämda intervaller för census. År 8 f.kr.
var unikt år såtillvida, att
kejsarens
census och provinsens egen råkade sammanfalla. Därför användes
uttrycket ”hela världen” i Lukas.
Kyrkofadern
Tertullianus (160 – 220) skriver:” Dock är det konstaterat att
en folkräkning just genomförts under Augustus i Judéen genom
Sentius Saturninus. Och att arkiven fortfarande fanns kvar då:
Slutligen är även, att Augustus folkräkning som fortfarande finns
bevarad i Roms arkiv ett pålitligt vittne om vår Herres födelse.”
Quirinius
var aldrig landshövding. I Bibelns grekiska text står, att han var
den som styrde över Syrien. Hieronymus översättning Praeside är
korrekt. Luther översatte det med ”Landpfleger” landshövding.
William Tyndale översatte Quirinius ämbete som Leftenaut –
sändebud. Wycliffe översatte till Justice - domare och i Geneve
bibeln finns Quirinius angiven som guvernör. Man kan fråga sig,
varför bibelkritikerna trasslar in sig i en given eller osäker
titel som förekom för 2000 år sedan.
Eftersom
Syrien var under krigstillstånd var Quirinius högste befälhavare
och beslutsfattare även i civilärenden. Under sig hade han ett
kejserligt sändebud (Legat) som hette Sentius Saturninus. Han
var
den närmast ansvarige för folkräkningen. Det står inte i Bibeln,
att det var Quirinius personligen som höll i folkräkningen, men det
står, att detta skedde när han styrde över Syrien.
Men
varför var inte självaste kung Herodes (död år 4 f.v.t.) ansvarig
för folkräkningen?
Under
de senare åren av sitt liv visade Herodes tecken på vansinne och
fick ett nervsammanbrott slutligen. Detta bekräftas också i Bibelns
berättelse om hans sjukliga agerande vid barnamorden och
halshuggningen av Johannes Döparen. Av den orsaken blev Herodes
ignorerad av Augustus. Kejsaren ville inte ens ge audiens åt Herodes
sändebud. Därför fick Quirinius det högsta ansvaret för såväl
rikscensus som provinsialcensus. Denna folkräkning hölls för
första gången under Quirinius tid som högste befallningshavare i
Judéen. (Palestina)
Herodes
vansinne ger också en förklaring till hans våldsamma reaktion över
att de vise männen inte återvände till honom som avtalat var. Han
lät döda alla gossebarn som var under två år i Betlehem med
omnejd. ”Ett rop hördes i Rama, gråt och mycket jämmer!”
Viktigt är att veta om Rama: Den
ligger
än idag nära Betlehems omnejd.
Andra
gången som Quirinius var i Syrien var i egenskap av Legat
(sändebud). Syrien var en orolig provins. Därför hade Quirinius 4
legioner (20 000 man) under sitt kommando.
I
staden Tivoli hittades år 1794 en inskription där det stod: ”För
andra gången Legat för kejsar Augustus i Syrien.” Inskriptionen
finns nu på Lateranmuseet i Rom. I Antiokia fann arkeologer från
Princetonuniversitetet resterna av ett monument som rests som
hyllning till Quirinius. Så det där med
ängeln: Ängeln visade sig först för Sakarias, sedan för Maria
och sist för Josef på olika sätt. Det var ängeln Gabriel som
talade med Sakarias och Maria. Josef fick sitt tilltal i en dröm.
Evangelierna kompletterar varandra och att ange detta som fel i
Bibeln är oförståeligt. Men så fungerar bibelkritiken.
Den som av någon
anledning vill kritisera Bibeln måste vara noggrann i sin
faktasökning, annars
blir
det helt fel - som vanligt. Den bibliska historien är annorlunda
jämfört med den profana. Det var en tid av turbulens, krig,
förföljelser och folkvandringar. Sökningen tar av in på villospår
som leder till nya villospår. Bibeln har i alla tider varit den mest
tillförlitliga källan för objektiv kunskap – men, det är
märkvärdigt på vad allt människor tror på, bara det inte står i
Bibeln, sade Napoleon Bonaparte för 200 år sedan.
Publius
Lentulus beskriver Jesus i ett brev på följande sätt:
”Publius
Lentulus, Jerusalemiterna Guvernör till senaten och folket:
Där,
i vår tid och fortfarande lever en man med stor kraft kallad Jesus
Christus. Folket kallar honom Sanningens profet och hans lärjungar
kallar honom som Guds Son. Hans kroppsstorlek är ganska högväxt.
Hans hårfärg liknar en fullt mogen kastanjenöt. Håret är rakt,
men nedanför öronen är den ganska glänsande, krusar sig och
faller i vågor runt hans skuldror. Håret är delat av en bena i
mitten. Pannan är slät och mycket vacker. Hans ansikte är utan
fläck eller rynka, älskligt rödlätt. Hans näsa och mun går inte
att beskriva. Hans skägg är tjockt och har samma färg som håret,
men det är inte särskild långt. Hans ögon är grå, snabba och
klara.”
Denna beskrivning om Jesu utseende stämmer
överens med den felfria ”Den röda kon”. (4Ms 19:2) Han avbildas
ofta på liknande sätt i olika konstverk. Om Publius Lentulus har
funnits är historikerna
oense
om. Han kallar sig Jerusalemiternas Guvernör, vilket tyder på, att
han kunde varit styresman över judarna i Jerusalem under Jesu tid.
På Malta, där Paulus med följe tvingades att övervintra hette öns
främste man Publius. Publius far låg sjuk, troligen i feber och
dysenteri, men Paulus botade honom. Publius visade dem stor
gästvänlighet.
 |
| Denna sten med inskription funnen i Cecarea bekräftar att Pontius Polatus var landshövding i Judeen. |
